Jag balanserar ständigt. Tack och lov är jag inte medveten om denna ständiga balansakt.
Idag kom frågan, inför det att F snart fyller femton år;
"Vad får han för supermoppe, nu då?".
A J !!!
Så in i helvete A J !!!
Inom loppet av en bråkdels sekund kom alla bilder farande; alla bilder av det där som F aldrig kommer att få uppleva. Inget cyklande annat än på cykel med stödhjul, ingen moppe, inte körkort eller bil, inte resa runt i världen och bli självständig. Han kommer aldrig att bli självständig. Han kommer aldrig att få rå om sig själv och sitt. Han kommer aldrig att kunna bli pappa så till vida att han inte kommer att kunna ta hand om ett barn. Han kommer aldrig att ha ett eget boende med annat än att där finns främmande människor runt honom som hjälper honom och har koll på honom. Främmande människor som förhoppningsvis blir bekanta men de kommer att bytas ut.
Jag balanserar ständigt.
En enda liten fråga, som jag vet inte kom ur någon som helst illvilja, får mitt hjärta att gå i tusen bitar.
Men.
Likt den konstige sångaren sjunger så vet jag att "Jag reser mig igen". Jag reser mig igen nu. Nu när jag fått ur känslorna ur systemet och satt dem på pränt.
